Inspiration

Det är några år sedan och jag har ännu inte kommit på tanken att bli egenföretagare. Jag deltar i en utbildningsdag och föreläsaren är fantastisk. Kunnig, medryckande och generös i att dela med sig av nya och spännande idéer. Jag och mina kollegor sitter som trollbundna och låter oss hänföras av den nya värld som öppnas för oss. En del av det som presenteras innefattar koncept vars existens vi inte ens varit medvetna om tidigare. Efteråt är vi alla överens om att det här verkligen är tankar som skulle kunna vara av stort värde för oss. Resten av veckan bubblar korridorerna av positiv inställning och framåtanda. Några av oss prövar ett par av idéerna. Veckan därpå har stämningsläget nästan återgått till det normala, men vi tänker fortfarande tillbaka på den där utbildningsdagen med ett leende på läpparna. Ytterligare ett par veckor senare är allting glömt och ingenting har egentligen förändrats.

Känns det igen? Min gissning är att de flesta av oss har upplevt något i linje med det jag beskriver. Varför blir det så och vad är egentligen problemet? För att förstå det kan vi utgå från en klassisk kompetensmodell, men med ett litet tillägg (det innersta området):

Kompetensmodell

  • Omedveten inkompetens – Kunskaper vars existens jag inte ens är medveten om och därför inte inser att jag inte besitter.
  • Medveten inkompetens – Kunskaper jag känner till att jag inte har, men skulle kunna prioritera att lära mig.
  • Medveten kompetens – Kunskaper jag har, men som behöver koncentration för att omsättas i praktiken.
  • Omedveten kompetens – Saker jag kan så väl att jag gör dem utan att behöva tänka på hur jag gör. Som att cykla till exempel.
  • Kompetens som används – Bara för att jag har en kompetens (medveten eller omedveten) behöver det ju inte betyda att jag använder den. Detta är den kompetens som faktiskt kommer till uttryck.

En förklädd inspirationsdag

I scenariot som beskrivs inledningsvis är det uppenbart att kunskaper vandrat inåt i modellen. Antagligen har såväl den medvetna inkompetensen som den medvetna kompetensen ökat. Detta ger som regel alltid (i alla fall för mig) en känsla av tillfredsställelse och inspiration. Dessutom räcker det oftast att sitta passivt och lyssna när någon annan talar för att åstadkomma den här typen av kompetensökning, så särskilt ansträngande är det inte heller. En bekväm kick med andra ord!

Problemet i exemplet är dock att kompetensutvecklingen stannat av och att den nya kunskapen inte omsätts i handling. Målet med en utbildningsdag bör rimligtvis vara att både höja medarbetarnas kompetens, samt att den nya kunskapen ska komma till användning i organisationen. I modellen behöver kunskapen gå hela vägen till kompetens som används, för det är ju först då den får ett värde. Annars är det en inspirationsdag som genomförts, även om den förklätts till en utbildning.

Less is more

Det räcker med andra ord inte att kunna mer, beteenden måste också förändras. Bekymret är dock att beteendeförändring bär på ett inbyggt motstånd. Det är jobbigt att göra nya saker, eller för all del gamla saker på ett nytt sätt. Dessutom kan det vara så att även om det är tydligt vad som ska göras, kan det kännas osäkert hur genomförandet ska gå till. Då blir det ännu jobbigare. Lägg till detta att nyförvärvad kunskap, som inte omedelbart börjar praktiseras och övas, tenderar att förskjutas till hjärnans dunkla arkivsystem där den mycket snart glöms bort.

Men tänk om utbildare och föreläsare istället fokuserade lite mindre på att presentera ny kunskap. Tänk om de koncentrerade sig på att identifiera vilande kunskap som redan finns i organisationen, och visade hur denna skulle kunna komma till användning i ett nytt sammanhang. Eller om de för den delen valde ut ett litet fåtal nya idéer och gjorde mer än bara att berätta om dem. Då skulle utbildningsdagen bli en utbildningsdag i ordets rätta bemärkelse och vara mycket värdefull att delta i.

Inspiration är också värdefullt

Betyder allt detta att jag har något emot inspirationsföreläsningar? Absolut inte, tvärt om! Inspiration är både härligt och användbart. Men det är bekymmersamt om avsikten är att den ska vara något annat, eller om den saluförs som något annat än den är. När en arbetsgivare avser att visa för sina anställda hur deras arbete bidragit till att utveckla eller sälja en ny produkt, samt hur denna förändrat vardagen för företagets kunder, lämpar sig en inspirationsföreläsning väl. När nya insikter eller forskning öppnar för lanseringen av omfattande projekt på arbetsplatsen har inspirationsföreläsningen också en given roll. Och jag tycker även att inspirationsföreläsningar fyller en viktig funktion som underhållning, eller belöning, i linje med resonemanget några stycken längre upp. I ärlighetens namn föredrar jag intressant kunskap levererad av en skicklig talare, framför det traditionella julbordet som är kutym på i stort sett varenda arbetsplats. Sill och köttbullar stoppar jag i mig tillräckligt av ändå i december.

Några avslutande uppmaningar

Föreläsare: Om du blivit kontrakterad att hålla en utbildning – sänk ribban vad gäller mängden kunskap som du förmedlar, välj ut det viktigaste och mest användbara och ansträng dig för att åhörarna så lätt som möjligt ska kunna tillämpa det i vardagen!

Chefer: När du engagerar en föreläsare – se till att tydligt kommunicera om det är inspiration eller utbildning du vill ha! I det senare fallet tycker jag du ska fråga hur föreläsaren tänker bära sig åt för att faktiskt få genomslag i verksamheten!

Medarbetare: Våga ställa krav och ge återkoppling till din chef vad gäller resonemangen ovan! Vill du göra det lätt för dig så ge för all del din chef en länk till den här bloggposten!